*

Jag har bara varit kär på riktigt en gång, och det är nu. Innan jag blev tillsammans med Erik trodde jag verkligen inte på kärleken. Jag trodde inte att jag skulle hitta någon som skulle bli kär i mig, speciellt inte här i Boden. Och jag trodde det var något fel på mig som aldrig blev kär. Nog har jag gillat några killar, men inte mer än gillat.

Erik är speciell, och egentligen kan jag inte förklara vad det är. Redan i mitten av 7an tyckte jag han var väldigt snygg och verkade rolig. Kommer ni ihåg den där telefon linjen man kunde ringa till och prata med random personer? Kommer inte på vad den hette. Men en av alla gånger jag höll på att ringa dit, så hamnade vi på samma linje. Fick hans msn, och sen hans nummer. Vi smsade hela sommarlovet till 8an, kommer ihåg hur glad jag var över det haha.

Sen slutade vi när skolan började, jag trodde han var för tuff för mig. Sen gick det några månader, men vi små pratade fortfarande. I början av våren började vi vara mycket hos Petter, och vi började sms igen. Och det fortsatte hela sommarlovet till 9an. Den sommaren var den sämsta sommaren jag har varit med om.. Jag har fortfarande en stor klump i magen av den. Samtidigt som det var den bästa för jag hade så sjukt kul med mina vänner.

Jag är så glad att han aldrig gav upp. Innan skolan började igen börja vi vara med varandra, och jag blev helt fast. Jag fick lära mig att kärleken växer sig starkare med tiden. Och jag fick känna hur det känns att vara kär. På julafton har vi varit tillsammans i 16 månader, och fortfarande pirrar det i magen när jag ser honom. Jag har vuxit mycket som person med honom, av både bra och mindre bra saker.

Han känner mig utan till, han märker direkt när det är någonting, även de gångerna jag liksom försökt dölja. Han förstår när jag inte vill att han ska förstå, han är bara för smart för mig. Han är bara så jävla underbar, så fin. Även fast jag blir tokig på han ibland. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta mig utan han. Jag vill aldrig ta reda på det heller. Jag älskar dig Erik ♥