*

Ibland är det nödvändigt att få skriva av sig lite. När man inte kan uttrycka sig ordentligt och bara inte finner några ord. När man skriver har man tid att fundera, man får sin egna lilla tid att reda ut alla funderingar och tankar som sprider ett totalt kaos i huvudet. Bloggen är bra på så sätt, ibland behöver man bli hörd, men kanske på avstånd. Att få skriva en text, och få gråta som ett as bakom skärmen. Det är som en liten terapi för sig. Att skriva av sig alltså.

Ytterst sällan väljer jag att publicera mina djupa och långa inlägg, men just nu känner jag att jag behöver det. Kanske hjälper det lite granna, det vet jag inte ännu. Som för många andra beror detta kaos, både känslomässigt och tankemässigt, på hela den här situationen med att ha förlorat en allt för bra vän. Jag själv har på något vis sprungit ifrån sanningen om att Ludde faktiskt är borta på riktigt, jag har inte varit redo att bearbeta sorgen. Just för att den gör så förbannat jävla ont. Jag har varit med Erik nästa hela tiden, för han har hjälpt mig så otroligt mycket att tänka på annat. Jag inte har bara inte varit redo ännu. Alla bearbetar sorg på sitt eget sätt, och mitt sätt har varit att fly från sanningen.

Men förr eller senare kommer ju sanningen ikapp. Och det är det som håller på att hända för mig nu. Jag känner mig helt förvirrad, för alla känslorna kommer på en och samma gång. Ena sekunden är jag på jätte bra humör för att jag håller mig sysselsatt, andra sekunden blir jag arg för att tankarna far iväg och tredje sekunden rinner tårarna bara.

Samtidigt slår det mig att jag kände dig bara knappt ett år, och var inte alls dig lika nära som många andra var. Men ändå så har du lyckas påverka mig så himla mycket. Jag har aldrig varit med om något sådant, att en enda människa har påverkat mig så pass mycket. Det har jag tyckt sedan jag lärde känna dig. Det gick inte att sluta le när man såg dig, det är verkligen någonting med ditt leende. Hela din personlighet är helt fantastisk.

Och andra sidan, sitter du och skrattar åt oss nu där uppe? För alla dessa inlägg på facebook och bloggen, klart du inte har någon dator där uppe så att du kan läsa allt det här. Men eftersom man känner sig helt vrickad när man går och pratar för sig själv, för att du ska höra vad man tycker och tänker, så får du sitta och tjuvläsa bredvid oss. Alla fina och underbara texter alla har skrivit om dig, varje gång jag läser när någon skriver någonting blir jag rörd och börjar gråta. För det är så fint, så personligt, så vackert.

Även fast man kan trösta sig med att du inte alls vill att vi ska sitta och vara ledsna, att vi istället ska ta hand om varandra och leva vidare för dig. Så kommer saknaden alltid väga tyngst. Det är enormt stor saknad, hur ska man kunna fylla ut det där tom rummet du har lämnat bakom dig? Eller fylla ut och fylla ut, du har tagit en alldeles egen plats i mitt och många många andras hjärtan. Och den förblir din. Men den huggande smärtan i hjärtat av saknaden menar jag. Det är den som är värst.

Trots allt, så har du det mycket bättre nu. Och jag är evigt tacksam för allt du har hunnit åstadkomma med. Jag har lärt mig mycket av dig. Och jag är så glad över att jag fick säga hejdå till dig. Även fast det bara skulle vara tills nästa gång vi sågs. Men jag vet att du ändå alltid kommer finnas här med oss, för jag tror rakt igenom på änglar ♥