*

Det är helt sjukt, om en månad är det ett år sedan Ludde gick bort. Ungefär om lite mindre än 3 veckor är det ett år sedan vi såg honom för sista gången. Det går inte att förstå. Fasen vad jag saknar den där solstrålen.

 

Nu har jag praktik på Sunderbyn, vilket jag har gruvat mig för eftersom jag kopplar bara sjukhuset till den där kvällen när vi var och hälsade på honom. Och såklart så hamnade jag på avdelningen vägg i vägg till hans avdelning. Bara för att jag ville vara så långt bort ifrån den som möjligt (tyvärr tror jag på att allt har sin mening).

 

När Erik bröt tån i höstas och vi var inne på akuten, var Rebecka inskriven för operation för halsmandlarna. Så hon kom till väntrummet och höll oss sällskap. Eftersom det alltid tar en himla tid där gick hon och jag iväg för att hämta en kortlek, vad jag inte riktigt förstod var att hon fortfarande är 17 och låg på barnavdelningen, som ligger i samma trappuppgång som avdelningen Ludde var på. Det var som att hela kroppen frös till is och hjärtat nästan stannade. Jag såg bordet där vi satt och spelade kort medan vi väntade på bussen, där vi sedan kramade honom farväl. Jag såg korridoren inne på avdelningen. Vi gick in till lekrummet för att leta efter en kortlek och där var bollhavet, trehjulingen, biljardbordet. Hela kvällen for liksom som en film igenom huvudet.

 

Jag tänker någon dag när jag känner mig mer redo gå dit igen. Det är nog bra för att bearbeta det hela tror jag. Men jag gruvar mig för det. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Sist så var det ju inte ens meningen och om jag hade vetat att Rebecka låg avdelningen bredvid hade jag inte följt med. Men nu är jag förberedd.

 

Till sist vill jag bara avsluta detta hoppande inlägg med att säga hur fantastiskt starka vi är. Jag beundrar oss alla så oerhört mycket. Ingen ska inte behöva bearbeta en sån här sak. Men livet är så sjukt och orättvist.