You live, you learn

Sitter och funderar lite på livet. Ena stunden blir jag helt varm i kroppen när jag tänker på hur lycklig lottad jag egentligen är, alla fantastiska människor jag har runt om mig. Andra sekunden blir jag ledsen när jag kommer ihåg stunder som har lämnat sina spår. Tredje sekunden blir jag arg när jag tänker på vissa val jag har gjort som har varit totalt fel, och lika väl val som andra har gjort fel. Men man lär sig av det, som tur är.
 
I höstas fick jag en fråga här på bloggen som jag valde att vänta att svara på, för jag visste att svaret skulle förändras snart. Frågan var hur jag och Erik får det att fungera så bra med att ha så många gemensamma vänner. Då hade jag nog svarat att det inte alls är några problem. Nu har jag börja se saker ur olika perspektiv. För mig och Erik har det aldrig varit några problem med att ha nästan samma umgänge. ''Problemet'' har legat mer runt om oss på något vis. Våra roller har krockat ibland, par rollen och vänskap rollen. Jag har åkt på en hel del på grund av det, har fått ta en del rätt tuffa ord, och blivit ganska sårad (varför alltid den svagaste?..).
 
Nu kan jag förstå en del saker som jag har åkt på, men hela 2012 var jag så i obalans i mig själv så jag klarade mig knappt en dag utan min största trygghet. Allt har ju sina förklaringar, men alla förstår inte alltid det. Mitt nyårs löfte var i år att stå på mina egna ben, och bygga upp det där jag tappade. Det fungerar väldigt bra faktiskt. Men trots det så ligger mycket fortfarande och skaver. Men jag har ändå lärt mig mycket av detta. Jag är inte trångsynt och förstår mina fel och jobbar på det. Man kommer nog aldrig bli helt fullärd. Typ, tror jag, kanske.
 
För att knyta ihop säcken borde jag försöka förklara den här nästintill obeskrivliga känslan jag känner för Erik. Men det är svårt att förklara någonting så starkt. Jag har liksom min andra halva precis framför ögonen. Människan som alltid finns vid min sida oavsett vad, människan som vill dela sina dagar med mig, människan som gör mig helt varm i kroppen varje gång han ler mot mig, människan som älskar mig för den jag är, människan som jag snart har delat 3½ år tillsammans med och som jag skulle vilja dela många år till med. Jag kan inte tala för framtiden (spyr på allt sådant tjafs), men jag kan tala för nutiden..
 
Och just nu skulle jag inte kunna tänka mig mina dagar utan honom.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0